Tankar, trams och funderingar

Jag själv har ett funktionshinder som gör att jag inte klarar att använda mina armar mer än på ett mycket begränsat sätt.
Jag reflekterar över visionen att om 18 år kommer du kunna gå själv och klara av saker mer på egen hand.

När jag var yngre funderade jag mycket över vad framtiden hade att utvisa vad gällande hjälpmedel. Min framtidsvision var att mina armar, någon gång i framtiden, skulle ersättas av “robot-armar” och att jag skulle kunna leva ett mer normalt liv.
Jag tänkte att i framtiden kommer allt lösa sig.

Men fram tills dess då?? Vad ska jag göra då??

Nej, ju mer jag funderade över vad framtiden hade att erbjuda, desto mer dämpad och nere blev jag.

Mitt sätt att se på framtiden och vad den har att erbjuda är rakt tvärt emot hur jag såg på det innan.

Jag måste acceptera att jag är den jag är utifrån mina förutsättningar. Jag fokuserar inte på vad jag inte kan utan ser möjligheter istället. Man måste givetvis lära sig vart ens egna gränser är men inte se det som ett misslyckande bara för att man man ibland måste inse att detta klarar jag inte av.

Min strävan är givetvis att vara så självständig som möjligt och klara saker själv. Men jag ser inte, som tidigare i livet, att det är ett misslyckande att inte klara alla bestyr i livet och att man ibland behöver be om hjälp.

För den delen så måste alla be om hjälp oavsett om man har ett fysiskt handikapp eller inte.
Så nu lever jag utifrån denna levnadssyn:

Ha inte för stor tilltro på framtidens hjälpmedel.
Acceptera att man inte är som alla andra och aldrig kommer att bli.
Folk kommer alltid att titta (glo) på det man tycker är annorlunda och det är inget man kan göra åt.
Gilla läget och acceptera att du är den du är med de förutsättningar du har.

Olof Lydén